Kina är ett enormt land. Med enorma problem. Tillväxtglorian bländar så pass att det kan vara lätt att förbise att Kina är världsledande också i fråga om hållbarhetsproblem. Utmaningar som förvärras av tillväxten, men inte lindras när tillväxten bromsar upp. Kina har gigantiska miljöproblem av alla slag. Energiförsörjningen är framför allt beroende av kol och luft-
föroreningarna i landets storstäder hör till de värsta i världen. Spridningen av miljögifter i jordbruk och natur har en omfattning som ingen annanstans. Arbetsmiljön är genomgående urusel. Listan kan göras lång.

Frukterna av den ekonomiska utvecklingen har spritts mycket ojämnt. En liten elit har blivit oerhört rik. En stor medelklass har vuxit fram som lever under relativt goda ekonomiska villkor, men också under en mycket hård prestationspress. Men det finns också hundratals miljoner människor i djup fattigdom – som i många fall fått se sina levnadsvillkor förvärras. De socioekonomiska klyftorna växer snabbt.

Kina har behållit sitt auktoritära politiska system samtidigt som man liberaliserat ekonomin. Kinesiska ledare har hävdat att man har funnit sättet att främja ekonomisk utveckling genom politisk stabilitet. Men i själva verket har korruption, maktmissbruk och svågerpolitik frodats och vuxit sig allt starkare i skydd av partiets allmakt, censur och en effektiv säkerhetspolis.
Livet är tufft för de allra flesta kineser och missnöjet jäser på många håll.

Det som framför allt förhindrar att missnöjet får explosiva former är just den ekonomiska tillväxten. Hoppet om att det kommer att bli bättre är starkt. Moralen om att sitta still i båten för att inte hota framtidsmöjligheterna får folk att avstå från att demonstrera sitt missnöje. Men börjar framtidshoppet grusas – om exempelvis arbetslösheten stiger, reallönerna inte förbättras utan snarare försämras, samt fler i den lägre medelklassen känner risken att halka tillbaka i fattigdom – kan det bli eruptioner. Stabiliteten kan rent av hotas.

Risken att det blir sämre innan det blir bättre är stor. Eurokrisen förvärras stadigt och de åtgärder som EU vidtagit tycks inte ha någon effekt. I USA växer underskotten samtidigt som ekonomin ändå inte tar fart. Den fördjupade ekonomiska krisen kommer att påverka också Kina. Den kinesiska ledningen kommer att försöka stimulera den inhemska efterfrågan, men det finns tvivel om vilket genomslag stimulanserna kommer att få. I kristider tenderar folk att öka sparandet hellre än att öka konsumtionen.

Situationen dramatiseras av att Kina står inför ett generationsskifte inom sitt ledarskap. Maktkampen inom kommunistpartiets högsta skikt har redan skördat offer. Kina har en mycket lång historia av revolutionära förändringar. Övergången från en dynasti till en annan har normalt skett genom en våldsam omvälvning. Om Kina destabiliseras får det givetvis allvarliga konsekvenser.

Tillväxten skulle allvarligt försvagas. Kanske upphöra helt. Det får följder för hela världsekonomin. Så låt oss hålla tummarna för att Kina kan hitta en kurs som leder mot uthållig utveckling.
Och framför allt att de ska börja genomföra demokratireformer på ett klokt och pragmatiskt sätt, medan tid är. Det behöver Kina, och det behöver världen.
Pär ­Granstedt
Utrikeskrönikör