Vårdnadsbidraget är ett resultat av en kompromissad politik för att ge hemmaföräldrar flexibilitet, rättvisa och legitimitet och givetvis inte ett instrument för att lotsa människor till annan sysselsättning. Det är märkligt att en så liten fråga som vårdnadsbidrag ständigt väcker debatt. Den som uttrycker övertygelse i att vara hemma lite längre med sina barn skapar genast oro i lägren. Här samsas socialister som vill styra och ställa i folks liv med liberaler som vanligtvis har respekt för individens frihet – utom i just denna fråga.

Därför blir det säkert obekvämt för etablissemanget när man frågar svensken själv. Enligt en opinionsmätning (Novus, april 2012) anser 83 procent av svenska folket att alla föräldrar ska ha samma rätt till att själva ombesörja barnomsorgen. Ännu fler anser att dagarna inte ska kvoteras.

Undersökningen visar också att S saknar stöd för den familjefrånvända politik de
själva bedriver, då 77 procent av de socialdemokratiska väljarna anser att alla ska ha samma rätt till vårdnadsbidrag. Vi kristdemokrater håller med om att startsträckan för utrikes födda kvinnor in på arbetsmarknaden är alldeles för lång.

Men den som tror att vårdnadsbidraget är nyckeln till samhällets utanförskap har en synnerligen skev världsbild. Den gängse bild av ”invandrarkvinnan” som därtill ständigt porträtteras i debatten om hemmaföräldrar är direkt förnedrande. Vi tror att mammor såväl som pappor känner sina egna barn bäst och därmed besitter kompetensen att fatta rätt beslut för sina familjer. Det ska varken politiker eller proffstyckare göra.

Utifrån samma retorik avskaffades vårdnadsbidraget i Södertälje förra året, trots att det helt saknades belägg för att utrikes födda kvinnor skulle ha varit överrepresenterade bland dem som använt vårdnadsbidraget här. Det måste helt enkelt ha känts bra för (S) i Södertälje att stoppa det som Amanda Björkman kallar KD:s ”skadliga hjärtefråga”, trots att vårdnadsbidraget förmodligen varit kostnadseffektivt för kommunen.

Men vårdnadsbidraget som teknisk konstruktion har aldrig varit Kristdemokraternas hjärtefråga. Vi är inte nöjda. Därför antog vi i maj ett nytt familjepolitiskt program, Tid för familjen – en barntidsreform.

Det är en politik som borgar för en bättre förskola för barnen och bidrar till att förbättra ekonomin för de mest utsatta familjerna. En politik baserad på valfrihet och medmänsklighet, snarare än tvång och likriktning. En familjepolitik som ger alla familjer, oavsett sammansättning, mer tid för varandra. Där föräldraledigheten tar slut och barnomsorgen tar vid ska det fria valet bestå. Alla föräldrar kan eller vill inte lämna över ansvaret för omsorgen om sina barn till andra ­aktörer. Därför vill vi bland annat att den barnomsorgspeng som finns för dem som tar hand om egna och andras barn i hemmet även kan ges för enbart omsorg av egna barn.

Vi vet nog alla att barn är en ”fälla” i sig. Det är ett livslångt åtagande, som ställer krav på mer än blöjbyten och nattvak under 18 månaders föräldraledighet. Barnen kräver mer kärlek och tålamod än den bästa statliga instans kan uppbåda, trots att både liberaler och socialister föredrar utbildade pedagoger framför verkliga föräldrar. Det är en livsviktig uppgift som bör bemötas med respekt och förväntan. Därför fortsätter vi övertygat att kämpa för familjers valfrihet och välfärd.
Veronica Westergård (KD)
Gruppledare Södertälje