Folkpartiet ifrågasätter denna utveckling och menar att det borde vara ett minimumkrav att ge våra invånare omvårdnad när de som bäst behöver det. Överbeläggningarna på enbart geriatriken har ökat med hela 62 procent det ­senaste året. Och trenden håller i sig. I mitten av september fanns till exempel 23 medicinskt färdigbehandlade äldre patienter, som ­ännu inte slussats vidare till kommunen.

Kommunen tar i och med detta inte ansvar för redan utskrivningsklara personer vid sjukhuset. Detta är gamla människor i stort behov av stöd, omsorg och rehabilitering. De behöver verkligen komma till ett korttidsboende innan de är redo att hemförlovas.

Konsekvenserna är dels att våra äldre måste stanna kvar i en stressig sjukhusmiljö i stället för att skrivas ut och tillfriskna, dels att kommunen tvingas betala stora summor för att få ha kvar dessa seniorer på sjukhuset efter utskrivnings­dagen. Avvecklingen av korttidsboenden innebär i praktiken inte någon nämnvärd besparing för kommunen.

Tvärtom så kostar en plats på lasarettet dubbelt så mycket som en plats på Artursberg. Därför ter sig denna politik ännu märkligare. För landstingets del innebär överbeläggningarna att man måste kalla in extra personal för att möta behov­en. Samtidigt är det ett slöseri med samhällets resurser att inte kunna erbjuda sjukhusplatserna till de allra mest behövande patienterna. Hur länge ska vi tvingas bevittna ett onödigt lidande hos den akut sjuke kommunmedborgaren?

För oss liberaler är det helt centralt att utgå från individens perspektiv – oavsett om det gäller yngre eller äldre, friska eller sjuka. När det gäller att solidarisera sig med äldre sjuka människor borde även en vänsterorienterad kommun kunna föregå med gott exempel.
Ninos Maraha (FP)
ledamot landstingsfullmäktige
Mats Siljebrand (FP)
gruppledare