Födelsedagsfest förra helgen. Någonstans mellan huvudrätt och efterrätt gled samtalet in på a-kassa. Kvinnan mittemot arbetade på det stora tjänstemannafacket för privatanställda och berättade om någonting på jobbet som gjort henne nyfiken: kopplingen mellan medlemskap i facket och a-kassan. Förr var det vanligt, för den som inte var medlem i bägge, att enbart ha a-kassemedlemskap. Men utvecklingen nu är den motsatta. Cirka 10 000 fackmedlemmar har valt att stå utanför a-kassan.
Jag förstod nyfikenheten.

Exakt varför det förhöll sig så visste hon inte, utredning pågår. Men kända faktorer som att äldre medlemmar med få år till pensionering lämnar a-kassan när de känner sig trygga på sina jobb och därför vill spara in avgiften är bara en. Sedan finns teorin att några tror att fackmedlemskapet inkluderar a-kassemedlemskap – och att andra inte förstår att det bara är medlemmar som har möjlighet att teckna extra inkomstförsäkringar. En annan förklaring är att många upplever att arbetslöshetsersättningen är så låg att man inte tycker att det är värt den premie man måste betala – i synnerhet om man sätter det i relation till hur svårt man tror att det ska bli att hitta ett nytt jobb vid eventuell arbetslöshet.

Någonstans mellan påtår och tretår konstaterade vi att den svenska arbetslöshetsförsäkringen inte fungerar som den var tänkt. Det krävs i och för sig ingen koffeinkick för att inse det.

År 2002 höjdes a-kassetaket senast. En arbetslös som är medlem i a-kassan får en ersättning på 80 procent av sin tidigare lön upp till taket på 18 700 kronor eller maximalt 680 kronor per dag.
Låsningen till ett krontal gör att urgröpningen har byggts in i systemet.

Av alla arbetslösa som tidigare hade ett heltidsarbete är det nu endast 11 procent som kan få ut 80 procent av sin lön, enligt A-kassornas samorganisation. Om 18 700 kronor var en bra lön för många 2002, så är den betydligt sämre i dag. Och då har vi inte tagit hänsyn till jobbskatteavdraget, som inte fanns för tio år sedan. Det gör att nettolönen ökat för alla arbetstagare, medan arbetslösa inte har rätt till avdraget.
I praktiken betyder det att skillnaden mellan lönekuvert och a-kasseersättning ökat än mer.

Det säger sig själv att förtroendet för en försäkring där vi betalar en betydande del av kostnaden påverkas av hur stor ersättning vi kan tänkas få ut. Förtroendet urholkas i takt med att skyddsnätets maskor blivit allt större. Det är naturligtvis inte hållbart.
Slår arbetslösheten till ska försäkringen vara en krockkudde. Den ska lindra smällen och göra att det finns tid att söka ett nytt jobb innan man tvingas byta till ett billigare boende och ställa om till en lägre inkomst.

Fungerar omställningen är det bra för individen, men också för samhället. Det bidrar till att skapa den ack så nödvändiga flexibiliteten och rörligheten på arbetsmarknaden.
Minskar rädslan för att arbetslöshet per automatik leder till katastrof ökar viljan att våga byta arbete. Höjt a-kassetak är därmed arbetslinje – inte bidragslinje.

Alliansregeringen bör ta initiativ och förbereda för en höjning av taket. Anders Borg öppnade för det redan i april 2010 när han i Ekots lördagsintervju i Sveriges radio sa: ”jag tycker definitivt att man kan överväga att höja taket i a-kassan”, men utan att ange en tidshorisont.

Två år har gått. Tiden bör vara inne, helst redan i höstbudgeten. I synnerhet för en regering som är i behov av praktiska politiska reformer som går att få igenom riksdagen. Till saken hör att Socialdemokraterna, som också vill höja taket, genom partiledarbytet gjort en u-sväng och numera markerar att a-kassan måste vara tidsbegränsad – och inte utgöra någon livslång inkomstgaranti. Det skapar utrymme för en bred överenskommelse.