Det kan ses som ett tecken på styrka att han var redo att ta upp striden, eller det kan ses som ett tecken på att han kände stor press på sig själv att leva upp till sitt rykte. En del människor har nämligen bestämt sig för att Stefan Löfven skall fixa allt. Han skall bli ­statsminister och återställa Sverige till den goda tid när socialdemokraterna regerade ensamma och var det ­statsbärande partiet. I Visby märktes det att Stefan Löfven inte gillar den attityden, men också att han måste bevisa för sina egna medlemmar att han är en av de stora ­socialdemokratiska ledarna. Han är Göran Perssons och inte Håkan Juholts efterträdare. Men han var tvungen att hälsa till sina två mindre framgångsrika företrädare och att placera sig själv i socialdemokratins historia. Samtidigt som han var tvungen att visa att socialdemokraterna ­fortfarande är Sveriges mäktigaste parti.
Det började med tidpunkten. Stefan Löfven valde att till skillnad från de andra partiledarna prata på ­eftermiddagen och inte på kvällen.

När han stod på stora scenen var det förväntan i luften och applåderna från de trogna supportrarna ville inte sluta. Han hälsade till ­Lisbet Palme. Sedan till Mona Sahlin och slutligen Håkan Juholt. Men det verkade inte som om ­Juholt satt i ­publiken. När ha började tala visade det sig vara ett tal som ideologiskt befann sig i den social­demokratiska ­mittfåran. Det var ingenting nytt och något man kunde förvänta sig av Stefan Löfven.

I EU har det varit ett alldeles för stort och ensidigt ­fokus på besparingar. Socialdemokraterna som hade lärt sig läxan av 1990-talets nedskärningar ville i stället ha ”ett socialt Europa” där man prioriterade kampen mot arbetslösheten. Men han pratade också ­annan ­utrikespolitik och deklarerade att han stödjer Kofi Annas plan för vapenvila i Syrien.

Talets huvudbudskap ­handlade om ­arbetslösheten. Löfven menade att ­regeringen skjuter ”reformer på framtiden” och ville i stället ha ett hållbart samhällskontrakt. Detta skulle ­kretsa kring den fulla ­sysselsättningen och baseras på sunda finanser, aktiv ­närings och forskningspolitik samt investeringar.

Det var på många sätt intressant att lyssna till detta för det framkom inte riktigt hur han hade tänkt att ­introducera dessa reformer. Men på det ­hela taget var talet lyckat. Stefan Löfven framstod som sig själv och det var minst lika viktigt som budskapet. Han ­introducerade också konceptet ”den hållbara friheten” för att tävla med Moderaternas ”det moderna Arbetarpartiet”. Det kommer bli en tuff match inför valet 2014.

Vad många inklusive ett antal politiska kommentatorer glömmer är att Stefan Löfven med största sannolikhet måste regera i en koalitionsregering. Det var tydligt att han inte har någonting emot Miljöpartiet, men det stora ­problemet är Vänsterpartiet. När Löfven berömde ­socialdemokratin för att ha infört det budgetpolitiska ramverket, vet han exempelvis om att det är något som Vänsterpartiet vill avskaffa. Det är en gåva till Alliansen.
David Linden