Utøya lärde oss att ta ställning
De kommer tillbaka, minnesbilderna. Helikopter-vyn över Utøya, havet av rosor och berättelserna från de som överlevde Anders Behring Breiviks terror.
Men mest av allt, överlevaren Stine Renate Håheims budskap: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans”.
Relaterat
Ett år i morgon. Utøya fick oss att inse allvaret: när främlingsfientligheten och hatet gick från ord till handling måste man ta ställning. Och det gjorde människor. I Oslo och runt om i Norge naturligtvis, men också på andra platser, som här i Södertälje, manifesterade folk sitt stöd för demokratin och medmänskligheten.
Sällan har så många gemensamt slutit upp för att försvara de demokratiska idealen och våra grundvärderingar.
Visst blev det jobbigt för några av våra medmänniskor – som Jimmie Åkesson (SD), Tommy Hansson (SD) och Marc Abramsson (ND) – som fick ägna sommartal och
debattinlägg åt att påvisa att Behring Breiviks förakt för det mångkulturella samhället inte alls var samma sak som deras eget förakt för det mångkulturella samhället.
Inte helt enkelt. Särskilt som Behring Breivik i sitt manifest och i samband med rättegången även senare lyft fram meningsfränder i Sverige samt den åtalade Malmöskytten och SD-sympatisören Peter Mangs som inspirationskällor och förebilder.
Men det är viktigt att komma ihåg att det är en individs handlingar – och att man inte får generalisera. Behring Breivik är inte alla norrmän eller alla nationalister. Tänk dig själv hur urbota korkat det skulle vara om någon fick för sig att misstänkliggöra alla muslimer så fort en islamist begår ett illdåd ...
Åsiktsfrihet är en hörnsten i en demokrati – men ingen självklarhet. Håller man inte med får man argumentera för sin sak. Och den 22 juli 2011 har gjort att fler vågar göra det.
Visst, du kan sitta tyst. Men risken är då stor att man tror att du instämmer i det andra tycker. Tystnaden blir åsiktsfrihetens motståndare.
För glöm aldrig att det finns många som motarbetar det mångkulturella samhället. Inte sällan vill de vrida klockan tillbaka till ett samhälle som inte finns – till svenskt 50-tal eller Tyskland 1933.
Men vi lever som tur är i en annan tid.
Den tekniska utvecklingen, globaliseringen och våra resvanor har minskat avstånden och vi har kommit närmare varandra – världen har kommit närmare. Vilket, om man har ett öppet sinne, gjort den än mer fantastisk. Det gör det än viktigare att stå upp för varje enskild individs rätt och värde – oavsett kön, hudfärg, religion och nationalitet.
Norge är, precis som Sverige, ett öppet demokratiskt samhälle som bejakar mångfalden och alla människors
lika värde.Sådana samhällen har alltid sina fiender.
Men vännerna är fler.
Många fler.
