Valfrihet ända till graven
Den 1 maj i år fick vi en ändrad begravningslag. Den innebär att varken gravsättning eller kremering får ta högst fyra veckor från dödstillfället. Tidigare var denna tid två månader. Antalet personer som ansöker om tillstånd för att ordna begravning senare än vad lagen tillåter har därför ökat kraftigt.
Relaterat
Av olika anledningar uppfylls inte de nya kraven. Just nu strömmar i stället ansökningarna att få dispens in till Skatteverket. En undersökning från 2011 genomförd av Sveriges Begravningsbyråers förbund (SBF) på antalet dagar mellan dödsfall och begravning visar tydligt att trenden håller i sig med ökande antal dagar.
På ett år har det stigit med 0,8 dagar, och snittet för landet var då 21,6 dagar jämfört med 20,8 dagar 2010. Sett på de senaste tre åren så är ökningen 2,7 dagar, det vill säga nära en dag per år. Undersökningen genomfördes på cirka 2 500 begravningar som skedde i oktober och november under 2011. Sverige hade därför också tidigare världens längsta tid mellan dödsfall och begravning och lagändringen har enligt begravningsbranschen varit önskad av dem.
1997 tog det två veckor att gravsätta någon, vilket ska jämföras med att det nu tar i genomsnitt tre veckor. Somliga väljer att begrava sina anhöriga fortast möjligt, ofta redan efter en vecka, medan andra väljer att vänta betydligt mycket längre, upp till fem och sex veckor. Någonting har med andra ord hänt med inställningen till begravningar i Sverige och orsakerna verkar många.
Samtidigt som de döda ligger i kylrum i väntan på att få komma till ro, verkar det som om fler än tidigare skjuter upp begravningen för att kunna ha den på fredagar eftersom det ska underlätta för de som vill deltaga på begravningarna utan att behöva ta ledigt. Allt enligt företrädare för Svenska kyrkan och begravningsentreprenörerna som även menar att de efterlevande genom sina handlingar utgår för mycket från sina egna önskemål.
Valfriheten är så pass stor att de efterlevande dessutom kan välja plats för minnesstund samt vilken präst de vill ha. Andra väljer att åka på semester i stället, och därför kan det uppfattas som om de utgår från egoistiska skäl. Dock har anhöriga också uttalat att det kan vara svårt att få kontakt med kyrka, präst eller kyrkogårdsförvaltning.
Möjligtvis kan det vara så att branschen haft svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen, vilket med dagens tekniska plattformar gjort att de anhöriga upplevt det som lite väl krångligt att kanske upprepade gånger behöva ringa och mötas av en telefonsvarare i stället för att enkelt kunna mejla eller kontakta kyrkoväsendet via sociala medier.
När Rådet för begravningsfrågors stora enkät om synen på begravningar genomfördes, förvånade resultatet de ansvariga. Resultaten visade att det, trots vad många kanske tror, inte alls är självklart att individen ska bestämma över sin egen begravning. Nästan hälften av de som svarade vill bestämma innehållet i begravningsceremonin själva, medan de övriga överlåter detta till de anhöriga. Undersökningen visade även att de flesta anser att anhöriga eller den avlidna ska kunna utforma ceremonin efter egna önskemål. En viktig sak är att kunna välja musik själv.
Med andra ord inga märkvärdigheter i dagens samhälle. Även om lagen ändrades verkar det som om anhöriga själva klarar av att avgöra när begravningen ska ske utan politikernas inblandning. På annat sätt kan inte det inte tolkas att dispensen som tillåter maximalt ytterligare 14 dagars tidsfrist, efterfrågas av allt fler.


