Början till slutet för Assad
Fullt inbördeskrig råder i Syrien. Och över en miljon människor är på flykt. Det enda som kan vända utvecklingen nu är att Bashar al-Assad avgår.
Relaterat
Det som började som en folklig resning mot makten i mitten av mars i fjol med legitima krav på att det syriska folket skulle få sina demokratiska fri- och rättigheter tillgodosedda, är nu rent kaos. Under 16 månader har regimen agerat efter samma agenda – skjut för att döda. Och hela tiden med stöd från Ryssland och Kina – som med sin vetorätt stoppat alla försök i FN för att på diplomatisk väg kunna stoppa händelseutvecklingen.
Vid sidan av de två bundsförvanterna i säkerhetsrådet håller också Iran och libanesiska Hizbollah al-Assad om ryggen – och har så gjort hela tiden. Men taktiken att skjuta sina egna söner och döttrar var dömd att misslyckas. Den enda effekten av att möta folkets krav med våld har blivit att motståndet beväpnat sig. Nu råder inbördeskrig och även i landets två största städer, Damaskus och Aleppo, rasar regelrätta strider.
Dödssiffran stiger nu för varje dag med tresiffriga tal. Bägge sidor begår övergrepp.
De senaste dagarna – sedan bombattacken i onsdags som dödade flera av Bashar al-Assads närmaste män – har man kunnat skönja en förändring i flyktingströmmarna.
Tidigare var det främst sunniaraber som flydde militären och säkerhetsstyrkornas beskjutning. Nu flyr även medelklass från storstäderna. Där finns grupper som står på
Assads sida – kristna, alawiter och shiiter. Bilden av att det här inte drabbar mig, att vi kan lita på vår president har krackelerat. Anhängarna ger upp.
Det vittnar om att slutet närmar sig för diktatorn.
Må slutet komma fort.
Vid sidan av våldet är den humanitära situationen alarmerande. Det råder brist på förnödenheter, hjälpsändningar kan inte komma fram. Nästan en miljon människor befinner sig på flykt inne i Syrien. Till grannländerna Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak har minst en kvarts miljon sökt sig.
Tillströmningen är så dramatisk att flera grannländer stängt, eller tänker stänga gränsövergångar. Sveriges radio rapporterar om hur flyktingvågen är sekteristisk. I exempelvis Libanon söker sig Assadtrogna kristna åt ett håll, oppositionella sunniter åt ett annat.
Syrien har under de senaste månaderna seglat upp som det tredje största flyktinglandet till Sverige. Under första halvåret ansökte drygt 1 200 syrier om asyl. Den senaste utvecklingen inne i Syrien gör det troligt att det antalet kommer att öka. Erfarenheten från Irakkriget säger att många flyktingar så småningom kan söka sig till Södertälje, där släkt och vänner finns. Redan kan man ana en ökning i statistiken.
Att stödet för Assads diktatur dessvärre är utbrett här i stan ger en ny dimension. Alla som flytt våldet i hemlandet uppskattar inte att mötas av flaggviftande hyllningskörer till diktatorn.
Snarare vore det en skymf.
I realiteten är regimens fall det enda som kan få stopp på dödandet. Så länge Assad sitter kvar kommer Ryssland och Kina blockera världssamfundet – den observationsstyrka som FN har på plats gör varken från eller till.
Men redan nu bör omvärlden ställa in sig på att underlätta i arbetet att bygga ett nytt demokratiskt land. Tveklöst kommer Syrien att lida av efterdyningar under lång tid efteråt. Dessvärre är den syriska oppositionen splittrad – den enda gemensamma nämnaren är att störta diktatorn.
Det var därför positivt att ledaren för oppositionella Syriska nationalrådet, Abdulbaset Sieda från Uppsala, lovade i tysk tv att ”ett framtida Syrien blir pluralistiskt, medelklassigt och demokratiskt” och betonade att alla minoriteter ska ha sina rättigheter tryggade. Speciellt riktade han sig till kristna och alawiter.
Den linjen måste gälla.
Och omfatta hela oppositionen.
