Att i den mycket svåra situation som inbördeskriget i Syrien och den efterföljande flyktingvågen skapar i Södertälje ändå kunna kombinera ansvarstagande med omsorg om de människor som flytt hit är så långt från Abramssonsk politik man kan komma.
ND flyr ansvar – och ägnar inte en tanke åt mänsklig omsorg.

För fem–sex år sedan kom flyktingströmmen från Irak, nu är det Syrien. Södertälje är den kommun i landet som tagit emot flest syrier. Och än har vi bara sett början.
Boel Godner (S) och Södertälje markerar nu tydligt att kommunen inte klarar av att ta emot fler flyktingar på ett humant sätt och kräver ett ökat ansvar från landets övriga kommuner. Det ligger helt i linje med den politik som kommunen fört sedan 1990-talets slut – alltså långt före Abramssons lilla extremistparti bildades. Det är inget plötsligt uppvaknande eller ångerfullt erkännande.

Oavsett styre i Rosenbad har Södertälje arbetat i politisk enighet för att begränsa flyktingströmmen hit. Man har beslutat om flyktingstopp och man har till och med rest till den amerikanska kongressen för att ytterligare belysa frågan, om inte annat för att få övriga Sverige att förstå.

Men problemet är att verkligheten är en annan.
Flyktingstopp och USA-framträdanden blir bara symboliska. Människor på flykt söker sig till de få öar av trygghet och igenkännlighet som finns. Då blir släktingar och vänner en naturlig fristad – och de råkar bo i Södertälje.
Därför är det bra att Boel Godner ägnar kraft och tid åt att möta flyktingarna, som i Geneta i förra veckan, för att förklara att det är bättre att söka sig till annan ort.

Positivt är att alliansregeringen i sin höstbudget nu har med flera åtgärder som ska kunna lätta den ekonomiska bördan. Bland annat tar staten ett längre betalningsansvar än två år för nyanlända och skjuter till ytterligare pengar till undervisning för flyktingarna.

Det behövs. Utmaningen är gigantisk.
Och Södertälje med flera kommuner sliter dagligen för att hitta lösningar – för samhället och för flyktingarna. Samtidigt sitter populister som Marc Abramsson och framför saker som att allt är ett experiment – eller andra stolligheter. Som hans påstående att hundratusentals svenskar får ”leva som flyktingar i sitt eget land” – det är dumhet i sin prydno, i synnerhet när man mött de människor som verkligen tvingats fly sina hem.

Intressant i sammanhanget är att Marc Abramsson i flera blogginlägg har ställt sig på den syriska diktatorn Bashar al-Assads sida. Samma Assad som är ytterst ansvarig för att inbördeskrig råder i Syrien och att befolkningen flyr.
Om Marc Abramsson kunde lägga ihop ett och ett skulle han kunna räkna ut att den som möter människors krav på demokratiska rättigheter med våld riskerar att skapa en okontrollerbar situation.
Och, Marc Abramsson, det är dumt att heja på den vars kulor och bomber människor flyr från om man samtidigt driver den politiska tesen att alla flyktingar enbart ska kunna få hjälp i sitt hemland.

Intressant är också att Nationaldemokraterna firar elva år i år. Efter flera inre stridigheter och avhopp i protest mot partiordförande Marc Abramssons ledarstil är ND:s medlemskader tunn. Partiet är marginaliserat – till och med för att vara på den redan marginaliserade ytterkant där allsköns nazister och nationalister frotterar sig.

Utan Södertäljeborna skulle ND gå omkull. Du och jag betalade i fjol drygt 360 000 kronor i stöd till partiet. Det gör vi varje år. Till det kommer de mötesarvoden som fullmäktigeledamöterna Marc Abramsson och Mattias Karlstrand kvitterar ut på sina kommunala uppdrag. Men förutom att arvodena beskattas, tar ND-folket inte upp några tjänsteinkomster i deklarationen och betalar inte skatt.

Jämför ND:s elva år med att det i snitt tar cirka sju år för en flykting att etablera sig på svensk arbetsmarknad, få lön och betala skatt. Det är viktigt att tiden att få ut nyanlända i försörjning blir kortare, så att skattebetalarna blir fler. Då upprätthåller vi en välfungerande vård, skola och omsorg – och ser till att Marc Abramsson får sitt bidrag.