Vid sidan av en satsning på rättssystemet fanns inget nytt. Huvuddragen var de förväntade. I stället måste man leta i prioriteringarna, eller nyanserna om du vill. Jämför med i fjol. Då stod frihet och demokrati i fokus. Nordafrikas och Mellanösterns diktaturer skakade av
folkets kamp för sina mänskliga rättigheter – medan nationalistisk främlingsfientlighet skördat unga offer i Oslo och på Utöya.

I år bar omvärldsbetraktelsen en ekonomisk prägel.
Att Fredrik Reinfeldt tog utgångspunkten i omvärlden är rätt. Dels när han påminner om hur väl rustat Sverige står jämfört med de allra flesta industriländer inte minst i Europa, dels genom att poängtera vad som krävs för att Sverige även framgent ska kunna behålla den positionen när konkurrensen från Kina, Indien och Brasilien ökar alltmer.

Sverige är en liten exportberoende spelare på den globala arenan. Det är genom internationella samarbeten och nära band till omvärlden som vi växer och en av många nycklar är att snabbt kunna ställa om när förutsättningarna ändras. En annan nyckel är att Europa klarar sig ur den allt djupare krisen. Och där har Sverige en viktig roll att spela, vilket statsministern poängterade.

Stor vikt lades också vid att arbete är grunden för svenskt välstånd. Markeringen mot vänstersidan – som envisas med att döma ut yrken som skitjobb – var glasklar när han betonade att alla arbeten behövs och att allas insatser är värdefulla.
Fredrik Reinfeldt vek inte heller från utmaningarna som Sverige står inför om målet om full sysselsättning ska kunna nås. Främst handlar det om att bättre rusta de ungdomar och utrikes födda som i dag står utanför.

Fredrik Reinfeldt lovade i det sammanhanget att motarbeta den rasism, intolerans och diskriminering som utgör hinder för människor att få ett jobb. Mycket bra.

Att Alliansen inför det stundande riksdagsåret har valt att lätta ordentligt på statens kassa kan inte ha undgått någon. Miljarder ska gå till infrastruktur, utbildning, forskning, sänkt bolags- och pensionärsskatt och mycket annat.
Det står i bjärt kontrast till Reinfeldts senaste regeringsförklaringar där huvudtemat varit ansvar, ansvar och åter ansvar med ordning och reda i de offentliga finanserna.

Visst ligger det en paradox i att de ”mer av allt till alla”-löften som oppositionen stått för genom åren och som Alliansen tidigare kritiserat nu är regeringspolitik, om än i annan form. Samtidigt finns inget egenvärde i att spara enbart för sparandets skull. Med en lågkonjunktur om hörnet och de utmaningar som den medför är det inget snack om att det är läge att vara mer expansiv.

Även det är att ta ansvar. I synnerhet när Sverige står väl rustat tack vare år av återhållsam ekonomisk politik. Sverige har råd med de satsningarna, satsningar som skulle väcka avund i stora delar av vår omvärld.

Regeringsförklaringen och kommande budget ger förutsättningar för ett spännande riksdagsår. När alliansregeringen lättar på plånboken och ökar insatsen står de fyra oppositionsparterna inför en helt ny situation. Ska de syna, höja eller lägger de sig?