Oppositionen har alltid en fördel framför sittande regering. Den kan ta ut svängarna och komma med rundare löften – eftersom deras förslag aldrig blir verklighet. Ofta lever man i tron att socker är mer lockande för väljarna än beska.
Så var det under åren med socialdemokratiska regeringar – det fanns knappt en skatt som inte Moderaterna skulle sänka eller ta bort.

Och så har det varit varje år sedan Alliansen vann valet 2006 – Socialdemokraterna lät sedelpressen gå varm och lovade mer av allt till alla. Denna höst möter vi en ny tid. Oppositionskvartetten har slagit in på två helt skilda spår. Det står klart när man skådar de fyra oppositionspartiernas skuggbudgetförslag (Vänsterpartiet presenterar sitt förslag i dag, men har liksom de andra sett till att läcka friskt om dess innehåll).

De två ekonomiskt oseriösa oppositionspartierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, har pengar till allt. De står med varsin guldbyxa – en utan invandrare, en utan privata välfärdsföretag – som erbjuder till synes outsinliga möjligheter.
Miljarderna rullar ohämmat – och förslagen är svåra att ta på allvar.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som var för sig (eller tillsammans) har ambitionen att ta över makten väljer i stället att utmana regeringen på dess hemmaplan. De vet att Alliansen har högt förtroende hos väljarna både när det gäller att styra landet och i att sköta statens finanser. Och ska man kunna vinna val måste man framstå som trovärdig på båda dessa områden.

Rimligen har respektive parti gjort analysen att det inte är tillräckligt att ständigt bjuda över regeringens förslag. Väljarna är sällan så lättköpta att en halv miljard hit eller tre miljarder dit räcker för att locka dem. I stället försöker Miljöpartiet och Socialdemokraterna utmåla finansminister Anders Borg (M) som oansvarig och väljer att beskriva hans prognoser i höstbudgeten som glädjekalkyler. Och i linje med det tvingas de hålla igen ordentligt på egna löften. Det egna reformutrymmet blir nedbantat.

Det är ett högt spel. Anders Borg har bevisligen haft rätt förr, men behöver inte bli sannspådd nu. Konjunkturen kan utvecklas sämre än vad regeringen räknar med. Att sia in i framtiden är vanskligt, oavsett partifärg.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan få rätt, men vad händer då? Är det en seger som MP och S vill ha?

För om konjunkturläget försämras, vilket S och MP gissar, torde behovet av politiska åtgärder som kan hålla uppe sysselsättning, svensk konkurrenskraft och hushållens köpkraft vara rätt medicin. Det är sådana åtgärder som alliansregeringen föreslår i sin 23-miljardersbudget.
Då kan det visa sig dumt att ha kastat nyckeln till medicinskåpet – enkom för att vinna en retorisk kamp om överskottsmål.
Och man behöver inte vara ornitolog för att veta att det är svårt att lyfta om man har vingklippt sig själv.