Det var med spänd förväntan som vi tog emot Scanias delårsrapport i går. Och inte enbart för att det var nye vd:n Martin Lundstedts första, utan för att se i vilka ­nyanser Scania målar sin bild av omvärlden.

Det är ingen hemlighet att en så starkt exportberoende koncern som Scania påverkas av en turbulent världs­ekonomi.
Och det är inte heller någon hemlighet att omvärldsläget är bekymmersamt. Europa är skakat av finanskris, stora statsskulder och höga budgetunderskott. Dessutom finns stor osäkerhet på andra viktiga marknader och den svenska kronan har samtidigt fortsatt att stärkas gentemot snart sagt varje annan valuta.

Scanias resultat för tredje kvartalet (1,88 miljarder kronor) blev också 37 procent sämre, jämfört med samma period i fjol.
Men – och det är nu det blir intressant – på ett år har koncernen ökat antalet anställda med närmare 850 personer. Framför allt har det skett på försäljningssidan och inom forskning och utveckling.

Det är oroliga tider, men inte nattmörker.
Och vd Martin Lundstedt betonade att en nyckel inför framtiden är den flexibilitet som finns inbyggt i de avtal som Scania har med de fackliga organisationerna. I hans värld, just nu, handlar det inte om drastiska åtgärder för att minska personalkostnaderna.

Minns man tillbaka till hösten 2008, när hela världsekonomin tvärstannade efter Lehmann Brothers krasch, så agerade Scania snabbt genom att säga upp de visstidsanställda – och att förhandla fram avtal om fyradagarsvecka med facken.
Detta för att kunna behålla personalen, och dessutom passa på att vidareutbilda den.

Vi vet att i synnerhet den lokala verkstadsklubben var splittrad inför detta. Förenklar man saken tyckte många äldre If Metall-medlemmar, högt upp på turordningslistan att det vore bättre att varsla människor om uppsägning – medan senare anställda uppskattade att få ha sin anställning kvar.
Facklig solidaritet tar ibland annorlunda vägar.

Men krispaket med fyradagarsvecka är en diskussion som kan bli aktuell igen. Eller så väntar varsel. Varselvågen sköljer nu in över industri-Sverige. Enligt arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen är det många av dess medlemsföretag som nu efterlyser liknande förhandlingslösningar som för fyra år sedan – där fyradagarsveckan är ett alternativ.

De fackliga motparterna har inte visat samma intresse.
LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson valde att i slutet av förra veckan ge sin syn på den höga arbetslösheten och de många varsel som nu främst drabbar exportindustrin, men även branscher som bygg- och handel.

Inte en rad ägnade han åt hur viktigt det är att personal – LO-medlemmar eller ej – i så stor utsträckning som möjligt kan behålla den anställning de har. I stället var det fullt fokus på regeringen och krav på statliga satsningar på än det ena än det andra. Arbetsförmedlingen, arbetsmarknadsutbildning, subventionerade praktikplatser och liknande ska skattebetalarna satsa mer på.

Som om varslen träder i kraft och folk blir arbetslösa.
Thorwaldsson bör i sin roll naturligtvis agera för att tiden som arbetslös blir så kort som möjligt – men att helt negligera det som för fyra år sedan visade sig vara den mest kraftfulla åtgärden för att övervintra krisen är minst sagt märkligt. Och att dessutom skjuta över allt ansvar på andra är inte heller trovärdigt.

Den svenska modellen där arbetsgivare och arbetstagare tillsammans samarbetar för att på bästa sätt bejaka bägges intressen – stabila vinster och trygga jobb – ska vi värna och vara stolta över.
Men den bygger på eget ansvarstagande. Inte på att landets regering ska gripa in och lösa alla problem.