Det har gått åtta år. Åtta tuffa år med upp- och nedgångar, med gråt – och en del skratt.
– Nu är jag redo för att ­jobba heltid igen. Men det blir i min takt, säger hon när vi träffas i den lilla parken nedanför Astra Zenecas ­huvudkontor.
– Jag har flextid, vi har ­ingen brådska.

Birgitta har lärt sig att inte stressa lika mycket som tidig­are och berättar lugnt om ­sina tunga år med flera bakslag, om försäkringskassan, arbetsförmedlingen, utförsäkring. Men också om stöd från andra i samma situation och från kollegor, samt om glädjen att kämpa sig till­baka.

För åtta år sedan gick hon in i väggen, blev utbränd, fick utmattningssyndrom.
– Själv kallar jag det att ­falla ner i ett djupt hål.
– Mentalt kände jag mig otillräcklig, dum i huvudet. Jag blev ledsen, gråtmild, empatisk. Fysiskt var jag helt urlakad.

Hon var sjukskriven ett tag, började jobba 25 procent, sedan 50 procent. Men gick in i väggen igen. Efter flera turer fram och tillbaka blev en livskunskapskurs på Hagabergs folkhögskola 2009 en vändpunkt.
– Där inriktade vi oss på det friska, utan prestationskrav. Vi samtalade, och skap­ade en väg till återhämtning. Det var många som var i samma situation och vi ­förstod varandra.

Birgitta följde kursen två dagar i veckan och blev stärkt. Hon blev starkare, men i ”myrstegstakt”. När hennes sjukskrivning upphörde och hon var tillbaka på heltid på jobbet på Astra ­Zeneca tog hon tjänstledigt två dagar i veckan för att kunna fortsätta med en skaparkurs på Hagaberg.
– Jag behövde det, det var som godis för själen. Det ­kostade på ekonomiskt, men det var det värt. Jag har till och med ställt ut det jag ­skapat, säger hon och ler lite generat.
– Nu, när kursen är färdig känner jag att jag kan släppa det, lämna underbara Hagaberg och gå vidare.

Birgitta är glad över att hennes tjänst fanns kvar, att hon är tillbaka och kan göra nytta igen.
– Det var någon läkare som frågade om, eller när, jag ville jobba. Det fick mig att tänka till. Och visst vill jag jobba, jag vill känna mig nyttig.

Hon är stolt över att ha klarat sig igenom de här åren. Och visst är det glädjande att få stöd av arbetskompisar.

Men lite skadad för livet menar hon att hon blivit av sjukdomen, depressionen. Minnet har försämrats.
– Lita aldrig på en utbränd, jag kan ha glömt vad jag sagt eller gjort, säger hon och blinkar med ena ögat.