18-åriga Johanna hoppade av gymnasiet. 19-åriga Carolina pluggade teater och fick sitt slutbetyg, men hon har haft svårt att få jobb efteråt. De är två av 55 unga i Södertäljeprojektet Spången.
– Jag hade hoppat av ­skolan, hade inget att göra och hade inte lust att göra så mycket heller. Linjen jag ­hade gått på var inte min grej och jag var så himla skoltrött, berättar Johanna.
– Alla kompisar gick i skolan eller fick jobb. Men jag gick hemma och gjorde ingenting, säger Carolina.

Projektet fokuserar individ­uellt på varje deltagare eftersom problemen kan vara allt från skoltrötthet till kriminalitet.
– De flesta har ett utanförskap och svårt att komma in i näringslivskontakten. Andra har problem med att man inte vet hur man förväntas bete sig på en arbetsplats, ­säger projektledaren Sofie ­Jacobsson.

Ungdomarna kommer in på remiss från Arbetsförmedlingen och andra myndig­heter i kommun och landsting. Tjejerna började sam­tidigt och har fått stöd av handledare och en special­utformad serviceutbildning på Miroi. Den liknar inte ­traditionell gymnasieskola med schema och styrning.
– Vi övar kroppsspråk, gör avslappningsövningar och får hjälp med att prata om våra egenskaper. En sak är att öva sig att prata inför grupp och om sig själv, berättar ­Carolina.

eltagarna får vara med och bestämma takten och vad de ska lära sig. Man går tre dagar i veckan i stället för fem, får inga betyg och utsätts inte för tidspress. Där­emot måste man följa sin handlingsplan, där serviceutbildningen kan vara en del.

Den går dels ut på att tillhöra en grupp, men också att ta sig upp på morgonen. Många deltagare är ”hemmasittare” som behöver byta dygnsrytm och de får därför stöd av handledarna och utbildaren på Miroi.
– Jag är själv en av de som skaffade barn för tidigt, stod utan jobb och hade svårt att ta mig in på arbetsmarknad­en. Jag var en riktig slarver och det tog lång tid innan jag kunde jobba en hel arbetsvecka utan att vakna och känna efter hur trött man var, säger Sofia Jacobsson.

Tjejerna tycker att det går bra och de börjar se framåt.
– Man umgås, men man lär sig. De flesta har varit med om samma sak så det är ­ingen som dömer en, säger Carolina.
– Nu har jag en plan. Efter det här vill jag gå på folkhögskola och sedan vill jag läsa på högskola för att bli psykolog eller samtalsterapeut. Jag har växt som människa,
har fått rutiner och går fastän jag inte är på mitt bästa
humör eller mår dåligt, säger Johanna.