– Vad är det där för popsnöre tänkte jag, ­berättar sångerskan när vi möter henne
i Hölö, där hon övernattat efter att hon och Sulo har medverkat i Per Morbergs Vad blir det för mat?
I Så ska det låta stämde ”Popsnöret” och Kikki inte bara upp i Han är min sång och min glädje, de ­bekantade sig även med varandra i inspelningskorridorerna.

Representanterna för­ musikbranschens motpoler klickade och ett frö till samarbete började gro. Duetten Maybe I’ll do släpptes i februari och kommer tillsammans med minst ytterligare elva låtar att ingå i den platta som nu spelas in i en lada
i Häls­ingland. Skivan planeras att landa i diskarna i oktober/november.

Sulo har gjort musiken och skrivit texterna utifrån samtal som han och Kikki har haft. Ett antal, märker man, när man ser deras samspel i trädgården
i Hölö.
– Det kommer att vara texter om relevanta saker, mycket självupplevt, berättar Kikki och avslöjar att den som gillar dansbandsrim kommer att bli besviken.
En text, självbiografiska Varje sång har ett slut, som tar sitt avstamp i 70-talets Växjö, har hon skrivit själv.
– Den låter lite som Alf Robertson i slutet av 70-talet och är naket orkestrerad, förklarar Sulo.

Countrysoundet genomsyrar hela skivan och beskrivs som genuint och svängigt.
Instrument som banjo, fiol och mandolin ackompanjerar.
– Det är levande och finns en känsla bakom. Jag hoppas att publiken, som länge har efterfrågat country, kommer att tycka om det. Men jag har en fast grund att stå på. Jag har råd att experimentera lite, säger Kikki, som inte har spelat in en skiva på
17 år.

Hon menar skivan vuxit fram under ett helt annat sätt att arbeta på än vad hon är van vid, att de har samarbetat i ordets rätta bemärkelse.
– Jag är van vid att musikerna redan har spelat in när jag kommer till studion. Den här gången har det varit en annan delaktighet, en annan glädje och engagemang, förklarar hon.

Kikki tycker att det har blivit fokus på hennes musik sedan skivprojektet med Sulo påbörjats och hoppas att missvisande löpsedlar om privatlivet kommer att lysa med sin frånvaro även i framtiden.
– Jag har fått höra att kvällstidningarna ökar upplagan varje gång det står något om mig på löpet. De borde bjuda på en Hawaiiresa, skrattar hon.