– Bittibittiparambarabam! Lisa Janbell, lärare i afrikansk dans, sprider energi och överröstar den skrålande franska kören i bakgrunden som ger intrycket av att med sina röster vifta med glada demonstrationsflaggor från stereon.
– Stora rumpor! Spegeln bits inte, och inte jag heller! ropar Lisa och rör sig likt en mycket livlig marionett på diagonalen i danssalen. Glatt flämtande av allt kråmande följer dansgruppen efter i ett dansant ”Följa John”. Det ena roliga momentet avlöser det andra - efter en uppvärmning med bland annat dansanta sit-ups och knäppande med fingrarna kommer en härlig rumpvickare till dans där det gäller att ha mjuka knän för att det ska gå riktigt bra. Knappast dans som man skulle hitta utrymme för att dansa på ett discogolv, men däremot definitivt något för den som vill förstå sin egen kropp bättre. Maha Ali, en av de yngre deltagarna, kan även tänka sig att gå en fortsättningskurs just för den sakens skull.

Alla är barfota – utom en ungreporter. Det ser en deltagare och undrar:
– Är det inte bättre att dansa med skor?
– Nej, för man dansar alltid barfota i afrikansk dans, upplyser Lisa. Jag filar aldrig mina fotsulor, så man blir lite mer härdad.
”Afrikans dans” är egentligen ett väldigt brett begrepp, förklarar Lisa senare. Man skiljer två stora grupper åt: västafrikansk dans och östafrikansk dans. Den senare utvecklades i Ghana och omfattar lite vidare rörelser och fler hopp än den förra. Även afrokubansk dans finns, som är resultatet av den dans som afrikanska slavar förde med sig till Kuba.
– Vi andas in och fyller på med energi innan vi lämnar danssalen. Ge er själva en kram! avrundar Lisa Janbell.

Nästa dans Ung kastar sig in i är flamenco, en blandgrupp för nybörjare och de som dansat förut. Vi trär på oss osynliga korsetter, långa kjolar med volang och låter klackarna gå varma i ett stampande som tillsammans med mjukare armrörelser på ett färgstarkt sätt uttrycker känslor. En ungreporter lyckas slita ner sina skosulor ordentligt och det konstateras snabbt att flamenco inte är en dans som man kan öva var som helst om man inte vill störa. Snarare i tvättstugan än i en lägenhet, tipsar läraren Monica Nyström.

Vera Häggblom, 27, är inne på ännu en termin flamenco som hon fattade tycke för när hon började lyssna på den tillhörande musiken.
– Man får gå in i sig själv och vara individualistisk, säger hon om sitt val av dans.

I dag finns flamencoskolor världen över och i exempelvis Japan har dansen blivit jättestor. Flamencons ursprung är dock inte helt kartlagd, men vissa detaljer kan man relativt lätt spåra upphovet till. Morerna – de araber som bosatt sig i Spanien - förde med sig sitt orientaliska arv och zigenarna som kommit vandrande österifrån hade fått med sig indiska influenser. Handklapparna och sången var något vem som helst hade råd med då man dansade hemma till vardags och fest.
– Det var den tidens förortskultur. När flamencon blev professionell och man kunde tjäna pengar från den, kunde man även köpa instrument, berättar Monica Nyström.
Dansgruppen slår sig ner på golvet och a cappella sjunger vi några hjärteknipande spanska strofer som ofta hör dansen till, tientos. Och kanske är det just detta som gör så många danser så tidlösa - uttrycket av känslor och bejakande av livets källa i ens egen kropp.