När jag läste Rima Haros trevliga krönika den 5 januari om hur det gick sen hon sovit över en viktig tentamen, fick jag lust att berätta ett eget tentamensminne som förstås ligger mycket längre tillbaka i tiden än hennes. Men det är den sortens minnen som etsar sig fast och som jag troligen kommer att berätta för mina barnbarn om och när de drabbas av stora skälvan inför något kunskapsprov. Än så länge leker de in räkning och läsning som om det vore ett roligt sällskapsspel.

Det var en strålande varm dag i början av juni. Jag satt i biblioteket på franska institutionen som var inhyst i en gammal patriciervåning på Vasagatan i Göteborg. Utanför blommade syrenerna och fåglarna sjöng men inuti mig spelade en sorgemarsch – som vore jag på väg till min egen begravning.

Några timmar senare skulle jag upp i sluttentan för två betyg i franska (40 poäng heter det visst numera) och jag var bara alltför medveten om hur lite jag kunde. På den tiden skulle man redovisa allt kunskapsstoff vad gällde fransk litteratur, grammatik och samhällskunskap vid ett enda tillfälle. Det var överväldigande och jag var övertygad om att jag skulle köra.

Då plötsligt stod professorn i dörren, två timmar före utsatt tentamenstid, och bad mig komma in till honom en stund. Inne i sitt tjänsterum bjöd han på kaffe och kakor och körsbär medan sekreteraren smattrade lugnande i rummet intill på sin skrivmaskin.

Professorn konverserade mig och jag svarade först lite enstavigt, sen alltmer vältaligt - hellre sitta här och prata än att tenta, som jag var så rädd för. När vi så hade konverserat om ditt och datt, mest fransk litteratur, i två timmar och jag väntade på att den verkliga tentamen skulle börja, bad han att få se min tentamensbok.

Jag räckte över den och han tog fram en penna. Då, först, förstod jag att det var en tentamen jag varit med om. 

Troligen hade någon på institutionen gjort professorn uppmärksam på min tentamensskräck. Han var en medmänniska och inte sadist. Det här var hans sätt att visa att han trodde på mig.

Med stärkt självförtroende vågade jag sedan söka mitt första vikariat på en tidning. Och även där hade jag tur. Efter första artikeln var mitt yrkesval klart. Med avbrott för ytterligare några års studier – och med botad tentamensskräck – tillbringade jag sedan nära fyrtio år på olika redaktioner innan jag trappade ner, bland annat som krönikör i LT. Jag har trivts. Till och med franskan har jag haft nytta av i jobbet. Nog har jag skäl att vara tacksam.