Flera på salen var SSK:are, syrror, undersköterskor, läkare, Korea-Daniel, Emilia, Jenny, ­Dorotea-Lena och Lycksele-Daniella, för att bara nämna några.

En manlig patient, Anders Carlsten, ett år äldre än mig, säger han att är djurgårdare, men ändå ett slags SSK:are. Det är ju så att alla djurgårdare är i grunden SSK:are, till och med alla svenskar är det. Så mycket av kultur kring oss i SSK.

Jag har fått en riktigt ruggig, ja säg hockeyskada. Jag har slitit av fästet till främre lårmuskeln. Högerbenet fastnade under vänsterbenet på en halkig trapp i Norr­köping, en kommunal trapp, till ett museum. Jag bara ­frågar: Har vi aldrig haft snö?
Jag skrek på trottoaren: Knät, knät, knät!

Knät var så svullet att det såg ut som en medicin­boll från övre Hägersten. Nu är jag ­opererad och går i gåstol, halsduken är med ­hela tiden. Fem veckor i gips, jag får kraft av SSK, jag får kraft av att tänka som en idrottsman och  aldrig ge mig. Jag vill skänka er den kraften, hela laget. Jag längtar efter er, dofterna, kampen, kärleken till att vara ett lag.

Ni klarar det här och jag klarar det här, vi klarar det här. Just nu är jag på ett rehabcentrum i Väsby, sitter på sängkanten. Jag lovar, här har de aldrig sett en SSK-­halsduk hänga på en gardinstång. Men de kommer att bli varse vad den halsduken betyder när vi summerar ­säsongen.

Ett lag, ett hjärta, en vilja.
Joppa, joppa, joppa!

Hälsningar från Mankan ”Låret” Nilsson