Sitter i läsfåtöljen med utsikt över Nygatan. Bussarna dundrar förbi med jämna mellanrum och varje gång skakar huset till, en för oss föga positiv effekt av de nyligen genomförda anläggningsarbetena i gatan. Ett minijordskalv varje kvart! säger jag till mannen jag äter frukost med (för att nu knycka en term från en populär krönikör på denna sida).

Frukostätaren tycker att jag överdriver. Men visst skakar det.

Nu har jag i varje fall kommit på ett botemedel mot den irritation detta åstadkommer – att försätta mig i ett meditativt tillstånd där inga yttre stimuli tillåts störa friden. Ofta gör jag det med hjälp av ett avslappningsband, det funkar ofta så bra att jag somnar mitt i. Men om jag inte vill somna och ändå slappna av så gäller det att hitta en bok med meditativa kvaliteter. En sådan fick jag i min hand häromdagen, Helena von Hofstens nya ”Jorden snurrar bara framåt” (Tusculum), en liten vacker bok med huvudsakligen korta texter som innehåller mycken livsvisdom av en som vet vad det vill säga att vara mitt i ett hektiskt arbetslivs centrifug och vad det kan kosta fysiskt och psykiskt. Hennes första bok ”Andra sidan väggen” vittnar om det.

Nu, två böcker senare, ges brottstycken ur det liv som ledde fram till vändpunkten, den då hon och hennes familj flyttade ut på landet, till ett vackert hus i Enhörna, fem meter från Mälaren, huset där dottern S slår sig ned i fåtöljen med kaninen i knäet och säger till sin mamma: ”Om man har bråttom i livet kommer man ingenvart”, en livsvisdom hon måste ha insupit av sin numera ostressade mamma. Och jag tänker på mina egna barn, medelålders nu, småbarnsföräldrar – hur ofta lyssnade jag in dem under ett roligt men stressigt yrkesliv som journalist? Ofta inte, är jag rädd. Deras egna barn, mina barnbarn, har det nog bättre. Det finns idag mycket mer lagstadgad rätt att vara med sina barn. Det gäller att ta vara på den – så som Helena och en del andra med dyrköpta erfarenheter.

Men kan man verkligen lära sig varva ner? Jag ser framför mig Ingo, vår store boxare som blev idol därför att han nästan gjorde mos av Floyd Patterson som i sin tur nästan gjorde mos av Ingo. I Tom Ahlands tv-dokumentär som visades förra veckan ser man en åldrad Ingo i soffan på det hem där han vårdades de sista åren. Minnet är borta. Men inte otåligheten. Foten vippar – precis som den gjorde sen han slagits knockout 1960. Det enda livstecknet.

Jag tittar på min egen fot där jag sitter i läsfåtöljen. Nej, den vippar inte. Och jag har läst i en timma utan att tänka på att huset skakar.