Nej jag reste aldrig iväg på sportlov. Man gjorde inte det så ofta om man bodde i Göteborg och gick i skola på 50-talet. Det skulle dröja ända till jag var 34 år innan jag reste till fjällen och försökte stå på ett par skidor, längdskidor märk väl. Och det var Reinhold Geijers förtjänst.

Jag mötte honom i egenskap av reporter på Veckans Affärer. Han var VD för Fjällkedjan och hade efter avslutad militär karriär utvecklat Storliens högfjällshotell till en av den jämtländska turistnäringens mest attraktiva turistmål. Han visade sig vara en förtjusande man, en riktig människa. Till skillnad från de rader av strömlinjeformade direktörer jag tidigare intervjuat - de som till utmattning upprepade samma klyschor och ständigt talade om de utmaningar som de ansåg sig behöva anta. Som vore de alla utploppade ur samma direktörsfabrik.

Nej, sån var inte Reinhold Geijer. Så kanske var det därför jag lyssnade när han sa att man någon gång i livet måste prova på att åka skidor och helst i svenska fjällen. På hans hotell ordnades mamma-barn-veckor och skidskola för barnen medan mammorna svischade runt i spåren. Vore inte det något?

Sagt och gjort, jag lockade med mig min syster. Med tre barn i förskoleålder tog vi tåget upp till Storlien, tog oss runt fjället under sakkunnig ledning av självaste kungens adjutant Bengt-Herman Nilsson eller kavade runt 2,5 kilometers spåret med tre ibland motsträviga ungar som mutades med karameller för att fortsätta färden mot den lockande utmärkelsen Snöstjärnan.

Vad Reinhold Geijer inte berättat var att mamma-barnveckorna så fiffigt samarrangerades med Rank-Xerox och IBM:s utbildningsdagar. Därför svävade syrran och jag på kvällarna i armarna på dessa företags marknadsförare, alla talande samma språk – ja, som utploppade ur samma fabrik. Men några av dem dansade bra. Det var på den tiden barn enbart hade mammor och företag bara hade manliga marknadsförare.

För några veckor sen fick jag läsa en nekrolog över Reinhold Geijer. Han blev 91 år. Mitt intryck av honom som en riktig människa bekräftas och hans initiativ med ”mammaveckorna” sägs ha haft ”en synnerligen humörutjämnande effekt”.

För några dagar sen hade en av de stora morgontidningarna ett reportage från ett Storlien som nu verkar närmast dött. Högfjällshotellet är stängt. Orten lever på att sälja stugtomter åt grannarna på andra sidan gränsen. Bengt-Herman Nilsson lever inte heller längre. Längdåkning är ute.

Jag inser att jag haft förmånen att få uppleva Storlien under dess storhetstid.