Det är en overklig känsla att ställa sig på Park avenue, omgiven av höga byggnader, och vifta in en Yellow cab för att dra ner till Soho och äta lunch. För en stund kan man låtsas att man heter Carrie, är kär i någon som kallas för Big, och bor i världens coolaste stad.
Men väl inne i bilen slutar liknelsen.
För helt plötsligt tror jag att vi ska förolyckas.

Att åka taxi i New York är att dö en smula. Eller åtminstone leva på lånad tid. Farter på uppemot 100 kilometer i timmen i rörig stadstrafik är inga undantag – snarare regel. Den enda taxichaffisen som höll hastigheten under vår vistelse på Manhattan utsöndrade en stark doft av dagen-efter och då kändes det ändå som om vi riskerade livet – bara på ett annat sätt.

Efter en fantastisk lunch på ett litet italienskt krypin i Soho känns det helt okej att satsa på att lämna tv:ns värld och vara turist på riktigt ett tag. Vi drar till Times square och tittar på alla som står och köar för att köpa musikalbiljetter till rabatterat pris. Skrattar åt The naked cowboy som är naken på amerikanskt vis. Det vill säga inte alls. Iklädd vita kalsonger, vita cowboyboots, en vit stetson och en vit gitarr låter han sig fotograferas med fnissande kvinnliga turister.

Vi åker taxi – ännu en hisnande färd – till Battery park för att försöka åka ut till Frihetsgudinnan och framför allt Immigration museum som ligger på Ellis island, en kort färjetur bort. Men vi är inte ensamma – kön för att köpa biljetter ringlar sig igenom hela parken och det ser ut som om vi får vänta flera timmar. Ungdomarna i sällskapet protesterar högljutt mot att köa – så jag går bort mot kajen för att åtminstone få syn på den världskända statyn, och kanske fånga den på bild. Resten av sällskapet fastnar framför ett gäng svarta killar som kör en streetshow, en kombination av spoken word, dans och akrobatik. De är riktigt underhållande och tajta och hade platsat på vilken teaterscen som helst.

Mätta på underhållning men sugna på mat promenerar vi bort mot Brooklyn bridge och på vägen dit, mitt i finansdistriktet, snubblar vi över en liten mysig kullerstensgata med ett flertal restauranger och uteserveringar. En måltid senare går vi halvvägs över bron och först då, när vi kan se ön från avstånd, blir det tydligt hur stort och framför allt oöverskådligt Manhattan är.

Vår promenad har tagit oss från skönt otvungna Battery park till Wall street-området via Manhattans motsvarighet till Malmös Lilla torg och sedan upp på en helt fantastiskt vacker bro för att avnjuta en otroligt pampig utsikt. Men vi är inte riktigt klara än. För strax norr om Brooklyn bridge börjar Chinatown. Så det är bara att fortsätta gå.

Och plötsligt är omgivningarna helt annorlunda. Som om vi blivit förflyttade till ett annat land. Visst, gatuskyltarna är fortfarande gröna och byggnaderna i samma stil som
i Soho – men alla skyltar är tvåspråkiga och befolkningen är betydligt mer orientalisk. Dofterna är påträngande, frukt- och grönsaksstånden har ett helt annat utbud än man är van vid och runt oss hörs ett smatter av kantonesiska och andra kinesiska dialekter.
Trötta turister får vederkvickelse av att återvända till tv:ns värld, så vi har bokat bord på Sushisamba, en restaurang som kombinerar det japanska med det chilenska och brasilianska köket. Personalen är precis som på tv – amerikanskt trevliga och hjälpsamma utan att vara påträngande – musiken pumpar från baren intill som verkar vara en riktig hotspot, och i ett hörn ser vi en Kim Cattrall-lookalike med en Cosmopolitan i högsta hugg.

Vi äter gyoza fyllda med brasilianskt oxkött, kobebiffssushi, fantastiska tacos med hummersallad och kyckling, yakitorispett
på en bädd av grillad jumbomajs – och bara njuter. Sätter oss sedan i taxin hem och susar förbi neonskyltar, folkmyllret vid Times
square och in på hotellet för att smälta alla intryck.