När jag anländer till Milano för första gången känner jag mig rätt obetydlig. Skuggan av Ulisse Stacchinis jättelika centralstation från 1931 sträcker sig långt ut över torget intill, och vi som går ner för entréns marmortrappor verkar lika ynkligt små som stadsduvor. Min första promenad genom stadens bankkvarter ger intrycket att jag har kommit till en storslagen, påkostad och riktigt tråkig stenstad.

Men framme vid Piazza Cavour står porten till stadens äldre centrum, och där förändras stadsbilden helt. Lägre byggnader och trånga kullerstensgränder ersätter de trista finanspalatsen. En byggnad skiljer dock ut sig ur mängden, ett flera våningar högt butikskomplex som ägs av Giorgio Armanis imperium. Huset markerar ingången till Quadrilatero d'Oro, den gyllene kvadraten, hjärtat för Milanos modeindustri.

När jag besöker staden har den årliga modeveckan nyss avslutats. Supermodeller, designers, journalister och resten av industrin har skyndat vidare till nästa stopp på branschens världsturné. Nuförtiden har en rad städer från Reykjavik till Zagreb sina egna modeveckor, men Milano har fortfarande ett anseende som få kan matcha. Därför har alla respektabla klädmärken lyxiga flaggskeppsbutiker i Milanos shoppingkvarter.

På en yta stor som några fotbollsplaner trängs inhemska märken som Gucci, Armani och Versace med lika dyra utländska konkurrenter. De flesta av dem har tre eller fyra butiker som besökarna kan ströva mellan. Men av de tusentals turister som myllrar genom lyxkvarteren varje dag är det ett fåtal som kan betala tusentals euro för de senaste kollektionerna. Många ser ut att gå omkring här mest för att få en glimt av den glamourösa modemetropolen. Om man känner sig elegant nog kan man gå till den beryktade baren Hollywood, där unga fotomodeller umgås med stenrika fotbollsspelare.
Själv tröttnar jag på lyxmodet redan efter två timmar och bestämmer mig för att lämna stadskärnan. Ett sätt att ta sig fram här är att hoppa på en av stadens klassiska, brandgula spårvagnar. Jag betalar en euro för biljetten och tar linje 16 till San Siro-stadion. Den anrika fotbollsarenan delas mellan Milan och Inter och rymmer drygt 85 000 supportrar. En guidad visning kostar 12 euro och leder ända in i lagens omklädningsrum. Man behöver inte vara något inbitet fotbollsfan för att tycka att det är rätt stort att provsitta Zlatan Ibrahimovics personliga bänkplats.

Tillbaka i staden igen passerar jag den legendariska La Scala-operan, som erbjuder såväl opera som teater och balett. Precis intill ligger den magnifika domen, byggd mellan 1397 och 1812. Det är lätt att förstå varför domen är stadens stolthet, inte minst för att den är så oerhört stor. Inne i huvudbyggnaden ryms en församling på 40 000 människor. Andra platser värda ett besök är den lummiga stadsparken Parco Sempione och renässansslottet Castello Sforzesco, som tar emot besök tisdag till söndag.

Något oväntat är det en pendeltågsresa som leder till Milanoregionens verkliga guldkorn, Comosjön. Jag och mitt sällskap tar lokaltåget från Stazione Nord. En andraklassbiljett kostar 3,50 euro och resan tar omkring en timme. Framme i Como stannar vi till i småbåtshamnen och tar varsin cappuccino med hemgjord kulglass till. Sedan kliver vi ombord på en färja som går ut på den djupblå Comosjön. I den lilla hamnbyn Torno går vi iland.

Torno ligger omgärdad av täta lövskogar som löper brant ner på sidorna av en dalgång. Byn verkar bara bestå av ett vandrarhem, en fotbollsplan och ett hundratal hus. Vi sätter oss på en taverna och beställer mat medan solen börjar sjunka mellan kullarna runt sjön. Trots att det är i slutet av oktober är det fortfarande över 20 grader i skuggan. Medan sjövinden vispar upp småvågor i vattenkanten tänker jag att de gyllene kvarteren på den här sidan av Milano passar mig mycket bättre än de i stan.