Så Kolmården då. Detta årliga besök med nostalgikänsla.
Vi åkte hemifrån redan vid nio imorse med siktet inställt mot söder. Barnen satt i baksätet och åt muminkex, jag satt i förarsätet och åt papper.
Eller snusade papper kanske är mer korrekt.
Strunt samma, vi var taggade som ni förstår.

 

Vi inledde besöket med att åka Tekopparna. Jag menar, varför går man annars på zoo om inte för att snurra runt i en tekopp?

 

Vi gick på definshowen också. Lilla Soffis applåderade så hårt genom hela showen att jag började fundera över om man kan få brännskador till följd av för intesivt klappande. Hennes små händer smattrade liksom som två små (men väldigt starka) trumpinnar.
"Hej dolf", skrek hon också. Och till en början trodde jag faktiskt att hon fått syn på sin, för mig obekante, vän Dolph Lundgren.
Fast det visade sig att hon bara försökte skrika "heja delfinerna", tråkigt nog.

 

Mindre rolig sak som hände när vi tittade på sälarna. Varje gång Soffis såg en säl skrek hon: "Mamma simmar."
På allvar alltså.
Så hemskt! Det känns som vi måste gå till en optiker och undersöka hennes syn ganska omgående.

 

Enligt Alva var detta den bästa dagen i hennes liv. Det är det förvisso varje dag enligt Alva när hon är på bra humör, förutom de dagar då vi äter något med potatis till middag. För potatis tycker Alva inte om och den bra dagen är därför inte bra nog för att räknas som bäst.

 

Och givetvis, det obligatoriska lite halvt misslyckade fotot på familjen (Tomas jobbade). Alva blundar, Soffis försöker klättra ur vagnen och min frilla är sönderblåst av linbanan vi nyss åkt. Något jag givetvis inte märkte förrän jag satte mig i bilen och råkade titta i backspegeln.
Men men, petitesser liksom.

Fast vi gör ett nytt försök att få ihop en fin bild.

 
Nähä, det gick visst inte. Vi skyller misslyckandet på fotografen istället.