Men ååååh, det var inte alls så som jag förväntat mig att en fritidsinskolning skulle gå till. Alva kände tydligen alla i personalen och flertalet av barnen sedan tidigare.
 Men överallt på fritidset satt det föräldrar och drack kaffe intill sina lite mer blygsamma barn. Så när Alva bara gick rakt in och satte sig med sina kompisar följde jag efter av bara farten. Inte tänkte jag låta mig snuvas på min gratis kopp kaffe bara för att mitt barn inte förstod bättre än att vara självständig. Typ.

Efter ungefär en kvart av tyst kaffedrickande i min ensamhet och efter intensivt pillande på mobilen tyckte jag att de andra vuxna började stirra lite konstigt på mig. Ungefär; vad gör du här, du vuxna, lite obehagliga kvinna som inte verkar ha något eget barn att skola in eftersom du sitter själv i ett jävla hörn? Så jag satte mig intill Alva för att markera att jag inte enbart var en allmänt obehaglig människa som gått till fritids för att dricka gratiskaffe.
"Jaha, är du kvar?" sa Alva ointresserat när hon märkte av min närvaro. "Du kan gå hem om du vill alltså."
Sedan var inskolningen slut.

Så tråkigt. Jag som dagen till ära klätt oss i matchande kläder och allt, bara för att visa fritidspersonalen vilken fantastisk mor- och dottersamhörighet vi har.
Dagens höjdpunkt är liksom avklarad sedan över en timme tillbaka.

Jamen hej och välkommen tillbaka, du Julias lite lätt meningslösa vardagsliv.