Råkade jag vid fritidsstarten i förra veckan skryta lite om mitt självständiga barn? Fail på den, för sedan skolstarten igår har stackars Alva suttit som ett plåster på mig vid lämningen.
Hon har storgråtit medan fröknarna dragit iväg med henne. Jag har vinkat uppmuntrande och peppande medan jag egentligen bara velat skrika: "Vad fan gör du kärringjävel. Ge fan i mitt barn, hon ska vara hos mig och inte på någon jävla gestaposkola. Fuck you!"

Idag gick jag till och med hem och grinade efter lämningen. Och ja, jag vet att "barnet slutar gråta så fort föräldern går och blablabla", och det fungerar ju toppen så länge ungen är liten och dement.
Men Alva är sex, hon kommer förmodligen minnas när hon blir äldre hur jag bara lämnade henne och gick när hon kände att hon behövde mig.
Och nej nummer två, hon grinar inte för att hon märker av att jag tycker det är jobbigt. Hon är ett barn, inte någon jävla katt med ett sjätte sinne.

 

Även om jag ganska ofta funderar över om det är två satungar jag fått på halsen, så känner jag för att dö lite när jag inte är tillsammans med dem. För ingen förstår dem lika bra som jag, ingen kan trösta dem som jag, ingen kan försvara dem lika bra som jag... Inte ens Tomas faktiskt. Enligt mig själv alltså.

 

Under eftermiddagen har vi haft besök av min svägerska och kusin. Jag bakade en kladdkaka som vi därefter intog allesammans liggande i soffan. Tills Alva kom hem från en kompis och såg oss.
"Så här kan vi inte ha det", sa hon och jagade ut oss i trädgården.
Sedan bosatte vi oss på studsmattan tills Tomas kom hem från jobbet.

 

Och vad är det här förresten? Jo det ska jag tala om, det är vår nya tallrikshylla som fått flytta in i köket. Det är den ni ska titta på alltså, inte den jättefula tapeten i bakgrunden. Tapeten har liksom tänkts bytas ut de senaste tre åren. Dessvärre måste vi innan omtapetseringen invänta att Tomas och jag blir så pass händiga att vi faktiskt förstår och intresserar oss för hur man tapetserar. Men den dagen har tyvärr inte infallit ännu.