Igår förmiddags var det dags för Alvas ridlektion igen. Den här gången fick hon en ganska dum häst. Eller dum var väl fel ord, den var liksom ganska vild och jobbig bara. Det i kombination med att jag gick och viskade direktiv till Alva under hela lektionen gjorde att Alva tappade humöret. Ja, jag vet. Träning, studier och övningar plockar fram den hjärtlösa diktatorn i mig. Jag borde aldrig utbilda mig till lärare eller något sådant.



 

"Jag tänker inte rida mer om jag får den där hästen igen", sa Alva efter lektionen till ridläraren. "Och i fortsättningen följer pappa med mig till lektionerna", fortsatte hon vänd mot mig.

Så nu har jag bränt vårt mor- och dottermys också. Fan ta mig och min trut.

 

Fast sedan åkte vi och köpte fler ridsaker till Alva. Hon blev glad och såg plötsligt fram emot att fortsätta rida, jag stillade mig usla föräldrasamvete genom att köpa mig fri. Win win så att säga. Utom för Tomas då, för det var han som betalade, höhö.

Skämt åsido, det är jätteviktigt för mig att Alva fortsätter med en fritidsaktivitet. Jag har liksom fått för mig att barn som sysslar med en sund fritidsaktivitet inte är benägna att utvecklas till lika hemska ligister som andra under tonåren. Därför ska Alva bli dressyrproffs. Soffis ska bli tennisproffs.
Och jag ska bli försörjd.