Jag måste tillstå att det är en ganska trevlig vårdcentral vi har här i Trosa. Jag hade ju nöjet att få mysa där under några timmar i förmiddags, tillsammans med pensionärer med åderbråck och några snoriga små barn.

Egentligen skulle jag ju bara dit och lämna ett litet urinprov, sedan hade jag tänkt åka hem och äta choklad. Men provet drog ut på tiden och när det visade sig att jag inte alls hade några spår av bakterier i min lilla kissburk så blev sköterskan bekymrad. De överbokade in mig hos en doktor men efter lite tjat om att jag faktiskt känner min egen kropp, fick jag ändå min antibiotika utskriven. Proverna skickades iväg till labb och jag kunde skutta vidare.

Nu knaprar jag i varje fall medicin, i förebyggande syfte alltså. Eftersom det förmodligen inte är någon urinvägsinfektion trots allt. Och givetvis åkte jag raka vägen hem från vårdcentralen och började googla på mina symptom. Hittills har jag diagnoserat mig själv med några olika typer av cancer och lite njursvikt.
Det kan låta lite roligt, men det är det inte. Cancer är en jättehemsk sjukdom och det är inte ett dugg sunt att gå runt som en lagom kvinna i sina bästa år och oroa sig över sånt.

 

På måndag nästa vecka ska doktorn ringa och friskförklara mig igen. Hon lovade det, att höra av sig och berätta vad proverna gett för svar. Och om jag inte svara när hon ringer kommer hon att lämna ett roligt meddelande på min telefonsvarare, det sa jag var okej också.
Fram tills dess får jag väl dessvärre gå runt och tro att jag eventuellt är en dödsdömd sjukling på väg att helgonförklaras. För en helgonförklaring av något slag tror jag givetvis att mina efterlevande kommer att kräva.
Något annat vore förfärligt.