"Blir ni inte sugna på att skaffa en till snart?" Det är nog den tredje vanligaste frågan efter de där funderingarna angående mitt godisintag och om Tomas inte är lite förtryckt.
Och alltså, ja. Ibland har jag på sista tiden fått ett pyttelitet sug efter att skaffa ett till barn. Ett pyttelitet sug alltså. Minimalt. Men sedan drömde jag inatt att jag var gravid.
Det var en mardröm insåg jag när jag vaknade. Hahaha, gud jag ska absolut inte ha några fler barn (och indirekt då inte heller Tömpisen då, såvida han inte trollar med sitt lilla spö någon annanstans alltså).

I ärlighetens namn jag ser ärligt talat i princip bara fördelar i att inte skaffa fler små knoddisar. Jag slipper bli tjock och känna mig obekväm i min otympliga kropp, jag slipper kräkas, jag slipper känna mig låst, jag slipper ha dåligt samvete för att jag pluggar, jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte pluggar... dessutom har jag ett kopiöst stort behov av att vara ensam och tänka intellektuella tankar. Det behovet tillfredställs inte under det första året med en liten knoddas.
Jag är inte konstruerad för att tycka det är mysigt med bebisar heller för den delen. Det är när ungarna kan börja prata och man kan föra en dialog med dem som det börjar bli kul. Och det kan jag ju med mina nu.

Så i det här hemmet blir inga fler små mini-tömpisar gjorda.
Jösses, jag är fortfarande alldeles lättad efter den där drömmen.