Hojentusiasterna i Södertälje har länge tvingats odla konsten att navigera i en smått kaotisk stadskärna, där de begränsade stråken i många fall får ett abrupt slut i igenkorkade trafikleder. Den hyfsat fungerande förbindelsen Stockholmsvägen–Mälarbron–Turingegatan–Holmfastvägen räcker definitivt inte. 

Cykelbanan längs Slussgatan var välkommen, men fortfarande fastnar den oskyddade trafikanten i Ekdalsgatans inferno – trots viss nyordning. Den som tar sig fram längs Ängsgatan upptäcker förvånat att cykelbanan försvinner i tomma intet vid Dalbygatan.
Och på båda sidor om Nyköpingsvägen gör resan sorti i de minst sagt trassliga trafikförhållandena vid stationen. Att cykla vidare från de här platserna kräver både balans och ett visst mått av dödsförakt. 

Södertälje centrum är därför i behov av ytterligare cykelstråk, som kan knyta ihop de inkommande sträckorna på Köpmangatan, Nygatan och längs med Oxbacksleden.
Glädjande nog kan vi skönja embryot till en genomgående cykelled på Nygatan, än
så länge bara från Saltsjötorget till Torekällgatan, nu när den läks efter det senaste årets grävjobb. Att det tar så lång tid att förbättra dessa usla förhållanden vittnar om lågt
anseende för den klassiska velocipeden. Det är som om vi kapitulerat för topografin. 

Däremot rullar spårtaxin på i egen gräddfil. Förstudie, och till och med förprojektering, har utan politiska beslut redan fullbordats – med en nota på 1,6 miljoner kronor till Södertäljes skattebetalare.
Tänk om en bråkdel av energin som sprudlar om detta bombastiska spårbils-
projekt kunde användas på människans mest miljötillvända fortskaffningsmedel
– med erkänt positiv effekt på hälsan. Då skulle trovärdigheten öka i de ständigt
pågående kampanjerna om att få folk bakom styret i stället för bakom ratten.
Förutom att bygga nytt måste såväl nya som äldre cykelbanor utrustas med tydliga skyltar och ordentlig belysning. 

Det är absolut nödvändigt för ökad trygghet, även för fotgängare, som tar samma väg genom kvällar och nätter. Och snöröjning i vargavintern och sandsopning på tidig
vårkant av gång- och cykelvägarna vore också välkommet. Då kan vi höja trafiksäkerheten och samtidigt sänka de skadliga partikelhalterna i stadsluften.
Kommunen har anlagt en rad parkeringsplatser strax utanför citykärnan. Här ska
lägre p-avgifter locka fler att ställa sin bil. 

Fördelarna är uppenbara; ett minskat tryck på ansträngda stadsgator och en allmän förbättring av luftkvaliteten. En nackdel är dock det längre gångavståndet. Men genom uthyrning av lättrampade hojar på dessa ställen – gärna gratis eller subventionerade genom sponsorers försorg – får problemet en elegant lösning. Efter att ha parkerat bilen miljöriktigt kan man snabbt och bekvämt på lånecykeln susa in till arbetet och butikerna i centrum. Ett av målen med stadskärnans ”make over” är att rätta till de misstag som följde i citysaneringens kölvatten. Då finns det väl inget bättre än att ge tillbaka lite till dem som kanske fick mest stryk – cyklisterna. Det är därför hög tid att ge cykelplanen samma status som övrig stadsplanering. 

Och visst vore det trevligt för motionshugade att kunna stanna till vid ett cykelkafé i den gamla brovaktarstugan vid Stora torget. Förutom fika ska bevakat cykelställ och möjlighet att få enklare fel fixade på tvåhjulingen erbjudas – en attraktion för turisten och ett vattenhål för vardagscyklisten.
I dessa tider då alla mer eller mindre motvilligt tror på marknadskrafterna må väl den naturliga slutsatsen vara: ju fler cykelvägar i Kringelstan, desto fler cyklande Täljebor.
Mats Siljebrand (FP)
kommunalråd i opposition
Ninos Maraha (FP)
ledamot, tekniska nämnden