Det är blott några få intervjuer med barnen samt mammorna. Papporna är frånvarande även i intervjuerna vilket är trist och synd, men jag kan tänka mig att det inte är helt lätt att finna fäder som är villiga att tala om sin frånvaro och vill stå för den.
Forskaren Lars Plantin citeras och han säger att det inte finns några pappor numera – officiellt – som vågar ens säga att de skiter i barnen. Barnen vill umgås med dem och det vet förstås varenda pappa. Kom inte och säg något annat. När så många pappor ändå i hög grad är frånvarande så kan vi undra vad det är som pågår och händer? 

Vad händer där inne i huvudet när han ändå är så behövd, men sviker? Marcus Birro, författaren, har uttryckt det så brutalt klart. I Expressen, 22 juli i år, för han pennan. Läs och svettas (pappor): ”Män har flykten i blodet. Män rymmer. Det kan vara innebandy, krogen, frimärkssamlingen, krogen, drogerna, datorn eller till vår moderna tids allra blodigaste sabel, arbetet. Inte ens en liten son eller dotter får mannen att stanna hemma. Vems är felet? När barnet kommer, efterlängtat, oändligt älskat, så är vi hemma en kvart och byter en blöja innan vi börjar snegla åt kalendern och ringer jobbsamtal på mobilen. Vad i hela den här världen kan vara viktigare än att tidigt bygga en relation med sitt barn? Män ger upp för enkelt. Män tar sin väska och går och slår andra män på smalbenen med plastklubbor och sitter sedan bredbent i bastun och talar om sina barn i stället för att vara hemma hos dem. I andra länder är barn en himlastormande förälskelse. I andra länder är barn en källa till tydliga, verksamt goda roller för både fäder och mödrar. Män verkar dock rädda för att bli fäder. Det är synd.
Eftersom det är det mäktigaste man kan vara med om.” 

Jag säger så här till alla Södertäljepappor: ska vi inte ta och fundera över det här på riktigt allvar? Denna text är en av de viktigaste och mest brutalsanna jag någonsin läst och den gav förstås inte respons hos speciellt många överlag.
Pappa kom hem-uppsatsen vid Göteborgs universitet har inte samma stringens men man nuddar vid just detta, vi lever ofta i ”ett ekande tomrum”. 

Eftersom jag startade pappagrupper en gång i tiden som blev en rejäl framgång är jag ändå kapabel att förundras över hur pappor så ofta blir svävande i yttre svenska rymden.
Jobb eller sitta i baren som man säger i Göteborgs-uppsatsen, och flera andra
är ofta inne på samma tema. Pekar på de torftiga kontakterna och mellanmänskliga relationerna mellan pappor och barn. 

Papporna fladdrar runt och finns ibland till medan barnen å sin sida för det mesta – med stor klokhet – väntar in pappan. Varför är pappor så ofta frånvarande? Givetvis vet vi alla om undantagen, men se det i stort.
Vad är det som gör att fäderna inte blir föräldrar på riktigt alla gånger?
Mammorna, de tar för sig och förpassar ofta pappan till jobbet utanför hemmet. Kan säkerligen ligga mycket i det, men läs Birro ovan. Pappa kom hem handlar om skilda
föräldrar, merparten av barnen bor trots delad vårdnad (94 procent) ändå mest hos mamman (60 procent). 30 procent bor växelvis medan 10 procent bor med pappan.

Även om Anna Anka nu stormat in som en genusatombomb så utesluter det inte alls att papporna tar ett stort familjeansvar. Det finns flera djurarter som är bättre på det än de på två ben med penis – som vi rätt väl känner till.
Pappor pratar gärna om att vara, vilja vara, bra pappor men i praktiken blir det inte så bra. Här citerar man den utomordentlige forskaren Thomas Johansson (på samma universitet): ”Ändå är arbete viktigare än barnen” för männen och där kan vi sy ihop Johansson med Birro. 

Är det så här egentligen?
Vad är familjetrygghet, vad är relationella humanistiska mönster och varför faller så många män så ofta utanför?
Var på en familjekonferens i den ljuva staden Helsingfors för tre år sedan och där talade alla om mäns ansvar som fäder. Inte en bokstav om mammornas roll. Det är som om vi åker omkring i det här tomrummet just nu. Lundaundersökningarna sedan 20 år pekar på att en man/pappa befinner sig alltmer i utanförskap i familjen. 

Pappor kan verkligen vara fäder och klarar det bra, men i praktiken är uttagen i föräldraförsäkringen bevis på motsatsen. 8–2 till mammorna.
Pappa kom hem säger barnen medan Birro säger att Pappa hellre är på jobbet, eller flyr till annat. Här har vi en hel del att jobba med framöver.
Anders Hammarlind
Mölnbo