I april är det 95 år sedan den ungturkiska regimen under Enver Paschas ledning inledde den etniska rensning av armenier, assyrier/syrianer, pontiska greker och kaldéer som kallas det armeniska folkmordet – eller Seyfo, svärdets år. Uppgifterna går isär, men minst en halv miljon människor mördades.

Omfattande forskning har belagt vad det ottomanska riket utsatte delar av sin befolkning för. Historikerna är ense – det var ett folkmord. Ändå velar Sveriges riksdagspolitiker. Frågan om att Sverige ska erkänna händelserna som ett folkmord har debatterats flera gånger i riksdagen. Och i morgon är det dags på nytt.

Sedan Socialdemokraterna – som under sina många långa år i regeringsställning sagt nej – gjorde helt om i frågan vid partikongressen i höstas står nu samtliga rödgröna partier bakom ett erkännande.
Det är bra. Sämre är det på den borgerliga kanten.

Utrikesutskottet konstaterar helt riktigt att forskarna har belägg för att ”betrakta övergreppen som ett folkmord” och man talar sig varm för att forskningen ges goda förutsättningar även framgent. Enskilda borgerliga riksdagsledamöter från Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet (Kerstin Lundgren) markerar sedan enskilt att: visst, ett folkmord är vad det är frågan om.
Det är ett framsteg – men sedan fegar man ur.

Dels väljer man ännu en gång att gömma sig bakom det faktum att begreppet folkmord inte tillkom förrän 1948 – mer än 30 år efter det att mördandet pågick. Dels anser utskottet att ”folkrättsliga ställningstaganden” inte är något som riksdagen ska göra.
Det är helt fel. Det är klart att Sveriges riksdag, med det gedigna underlag som historieforskarna har tagit fram, kan ta ställning.

Att som allianspartierna gör hänvisa till att frågan bör avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol är ett till intet förpliktigande ställningstagande. Snarare är det så att det är först när många länder erkänt mördandet som ett folkmord som trycket ökar på Ankara.

För det är naturligtvis där skon klämmer – att erkänna skulle skada relationen med Turkiet och den risken vågar svenska regeringar inte ta. Sverige är ett av de europeiska länder som tydligast arbetar för att Turkiet ska närma sig EU, vilket är helt rätt. Såväl Europa som Turkliet skulle må bra av det. Men det förutsätter att Turkiet lever upp till kraven på att respektera mänskliga rättigheter och fortsätter det mödosamma demokratiseringsarbetet. Och det borde också kräva att man vågar ta i sitt svarta förflutna.

Turkiet vill vara en stabil demokrati av europeiskt snitt – stabila demokratier tål att man lyfter på alla stenar för att göra upp med tidigare oförrätter. Ett erkännande av folkmordet är essentiellt även för de många efterlevande.

Utrikesminister Carl Bildt (M) besökte Moskva i går i ett försök att tina upp relationerna med grannen i öst efter en tid av frost, sedan Bildt i flera sammanhang kritiserat Ryssland hårt.
Inför besöket intervjuades han av radions P1 om sina uttalanden. Där sa han bland annat: ”Glömmer vi bort historien så kommer vi att förlora möjligheten att forma framtiden”.

Låt uttalandet vara vägledande även i Seyfodebatten. Turkiet måste göra upp med sitt förflutna. Vägen dit är att andra länder, som Sverige, trycker på. Därför bör riksdagen erkänna Seyfo för vad det är – ett folkmord.