De hade skickats dit för att föda barn. Och jag fattade att det på något sätt var skamligt alltihopa, fast jag minns att jag aldrig begrep varför. Detta var på 60-talet, strax utanför Stockholm i ett Sverige där preventivmedlen just gjort sitt stora intåg, där våldtäkt inom äktenskapet bara några år tidigare varit lagligt och där ungarna utan kända fäder under decennier kallats ”oäkta” i kyrkoböckerna.

Vår syn på kvinnors sexualitet, skammen kopplad till den och fädernas och släktens uppgift att kontrollera den är inte långt borta i det land vi ofta skryter om som världens mest jämställda. Den finns, vid de bröllopsbord där brudens far säger att han överlämnar sin dotter, i kungagemak och förortsområden. Självsäkert konstaterar vi ibland, vi som levt här sedan generationer, att vi kommit så mycket längre än andra. Har vi?

I dag startar vi en artikelserie som vill bryta tystnaden kring hedersproblematik inom den assyrisk/syrianska världen i Södertälje. Vi har nåtts av många berättelser, människor som vittnar om att de inte får bestämma över sina egna liv, som känner sig övervakade och rädda. Som inte ser möjligheten att göra sina egna livsval och samtidigt bli accepterade av sina familjer. Och som dessutom inte tycker att de har någonstans att ta vägen för att få hjälp. Att myndigheterna blundar och menar att problemen inte finns i Södertälje. Kanske för att hederstendenser är svåra att se för den som tror att de inte finns i kristna miljöer, eller där ungdomar verkar självständiga och starka.

Det är inte rimligt, inte rätt och inte rättvist. Det är därför vi skriver och tar upp ämnet.
Vi är medvetna om att vi kan bli anklagade för att generalisera. För självklart är det aldrig så att alla människor som anser sig tillhöra en grupp alltid agerar på samma sätt. Människor är olika, och det som är tradition i en familj är främmande för en annan.
Vi vet det, men frågan om hedersförtryck är för viktig för att låtsas som om den inte finns. Den handlar kort och gott om mänskliga rättigheter.

Vårt Sverige av i dag består av många olika människor med olika bakgrund. Vi kan vara stolta över det och inse att alla behövs om vi ska klara framtidens utveckling. Den resa det här landet har gjort, från tidigare generationers släktberoende till det individbaserade samhälle vi har i dag är annorlunda jämfört med många andra länders. På gott och ont.

Du behöver inte längre ha familjen som garant utan kan klara dig själv med samhällets hjälp. Samtidigt som delar av omvärlden med bestörtning ser på hur vi exempelvis lämnar våra allra äldsta till offentlig vård.

Man kan se på samhällsutveckling på olika sätt, och på traditioner. Men så länge det finns unga flickor – och pojkar – som känner tvång och rädsla och inte upplever att de har mänskliga rättigheter här i Södertälje är det vår uppgift att berätta.