Jag kommer aldrig mer få se Eddie Moussa sprinta ifrån två tröga mittbackar, dundra in bollen i nät och rusa iväg mot fansen som älskade honom så förbehållslöst – och som han älskade lika mycket tillbaka.

Jag kommer aldrig mer få se Eddie Moussas pojkaktiga leende när jag intervjuar honom efter att Assyriska tagit tre nya poäng – och det känns otroligt märkligt, för det är inte så här fotbollskarriärer, eller några liv alls för den delen, ska ta slut.

Varför Eddie Moussas liv tog slut i går vet jag inte och det är tack och lov inte min lott i livet att spekulera om det. Jag kände fotbollsspelaren Eddie Moussa hyggligt efter att ha bevakat Assyriska sedan hans debut i a-laget för snart tio år sedan. Men privatpersonen Eddie Moussa kände jag inte alls.

Och det spelar ingen roll.

Just nu vill jag bara minnas Eddie Moussa som killen som alltid trodde på sig själv och sin egen förmåga – även när vi var många som inte gjorde det.

För jag ska villigt erkänna att jag tillhörde dem som var ganska oförstående när folk i Eddies närhet i början av hans karriär klagade på att han fick för få chanser i a-laget.
Han hade visserligen varit en målmaskin i klubbens juniorlag, men jag och många med mig hade svårt att se Eddie i större sammanhang.

Visst, han var snabb som en vessla, men hade han verkligen något mer att komma med?

Jo, det hade han.

Efter att genom åren till och från visat prov på sin förmåga var det framförallt när Conny Karlsson i fjol kom tillbaka till Assyriska och satte upp Eddie Moussa på topp – den position i laget som han själv alltid strävat efter – som Assyriskas lilla kraftpaket äntligen fick alla tvivlare att se det han själv hela tiden hade vetat.

Han var inte bara tillräckligt bra för att spela i superettan och Assyriska.
Han kunde vara en stjärna i serien också.

Stjärna är ett ord som gärna missbrukas när idrottsmän dör. Men sett till vad han presterade i laget i fjol, sett till hans status bland fansen på fotbollsarenan, är det rimligt att kalla Eddie Moussa för en stjärna i Assyriska.

När jag pratade med Eddie inför den här säsongen var han full av tillförsikt. Det här skulle bli hans år. Hans och Assyriskas.

Det fanns intresse från större klubbar inför den här säsongen, men Eddie ville stanna kvar och spela upp sin klubb i finrummet igen. ”Vi har varit upp och nosat på en plats i allsvenskan år efter år. Det får räcka nu”, sade han.

Klubbchefen Aydin Aho berättade i går att när Eddie Moussa kom tillbaka till klubben efter en kortare sejour i Valsta Syrianska, och frågan om kontraktslängd och lön kom upp på dagordningen, så svarade Eddie: ”det spelar ingen roll, ge mig bara ett vitt papper så skriver jag på”.

Den klubbkänslan är en anledning till att sorgen är så stor bland Assyriskas fans.
En annan är förstås att Eddie Moussa var en kul kille och en lojal kompis. Den Eddie Moussa som de som spelat med honom beskriver är också den Eddie Moussa som jag mötte som journalist – positiv, glad och med glimten i ögat.

På planen kunde han förstås vara tuff och tempramentsfull. Men sällan riktigt ful. Sin litenhet till trots hade han en förmåga att på ett sjyst sätt trycka undan större spelare i närkamper och komma ur situationen med bollen vid sina fötter.

Men det kommer jag, tragiskt nog, aldrig mer få se.