Om jag inte är helt ute och cyklar var det den eminente Janne Blomgren, Svenskans rysslandskorre som då och då går på gatorna som en vanlig sportreporter, som myntade detta klassiska då SSK åkte ur kvalserien 2005/06.

Det var året efter succésäsongen då SSK under NHL-lockouten gick till slutspel och sedan slog ut Linköping i en klassisk kvartsfinalserie. Det var då Ulf Taavola och Stefan Nyman blev tränare, det var då SSK skulle etablera sig som ett slutspelslag, det var då SSK byggde om Scaniarinken till moderna Axa sports center och det var då SSK rasade ur elitserien.

Det var också det året som Joakim Eriksson lämnade SSK för spel i finska Blues och ersattes av tjeckiske centern Petr Leska. Nu är Joakim Eriksson tillbaka och det får mig att glömma domedagsprofetiorna.

Visst, han är 34 år nu och inte 29. Det SSK behöver är en ledare på isen, en ledare i omklädningsrummet och det får man med Joakim Eriksson. SSK-supportrar har kallat honom allt från Super-Jocke till Judas under de senaste tio åren. Han var Super-Jocke när han gjorde 44 poäng på 50 matcher när SSK lyckades komma nia i elitserien 2003/04 – trots en katastrofal inledning.

Det var också Joakim som var lagkapten när SSK säsongen efter gick till slutspel och slog ut Linköping. Det var ett lag som innehöll Dick Tärnström, Niclas Hävelid, Peter Popovic, Mikael Samuelsson och så småningom Olli Jokinen, Scott Thornton och Kyle Calder. Ändå gick laget som bäst när Jokinen försvann och Joakim Eriksson blev lagets förstecenter.

Färjestad hade aldrig släppt Jörgen Jönsson någon annanstans än till NHL, HV 71 skulle aldrig släppt Johan Davidsson och Frölunda har aldrig tappat Niklas Andersson. Nu är inte Jocke på deras nivå, men SSK har heller inte varit på Färjestads, HV 71:s eller Frölundas nivå de senaste 20 åren.

SSK släppte iväg en ledare, en egen produkt, en profil precis när man hade en chans att ta ett kliv. I mina ögon är Jockes storhet inte alltid glasklar om man bara tittar på isen.
Han har inga dragningar som Linus Klasen, han passar inte som Fredrik Bremberg och skjuter inte som Tomi Kallio. Det Jocke gör är att få andra med sig, att vinna. Om sportchefen Per Nygårds kan landa en etablerad spelare till så har SSK en förstakedja med Jocke och Mattias Carlsson. Jonas Almtorp, Linus Videll och Martin Chabada håller som andrakedja.

Defensivt ser SSK stadigare ut än i fjol. Frågetecknet är vilka som ska ersätta Linus Klasens och Yanick Lehouxs 82 poäng. Om försvaret blir tätare blir också anfallet närmast automatiskt bättre – det ger några poäng. Markus Seikola och Arto Laatikainen lär göra poäng och hjälpa andra göra poäng i power play. Det är några till. Ihop med 35 poäng av Jocke Eriksson och några poäng till på sådana som Videll, Almtorp och Patrik Carlsson är SSK hemma.

Men, SSK måste också hitta speltid åt Blaz Gregorc, Lukas Kilström, Tim Heed och kanske Alexander Lagerström. Vare sig det blir kvalserie, slutspel eller ingenmansland måste SSK förbereda sig för framtiden.

En klubb som vill röra sig uppåt kan inte än en gång låta unga spelare rosta på bänken.

Vad tycker du? Skriv en kommentar.